Om att må dåligt. Som jag har tagit upp förut så är det många som knappt har problem men endå hatar livet, vill dö, skär sig själva och massa annat. Så långt har jag ALDRIG gått och kommer aldrig gå. För jag e sjukt stark. Jag har alltid, genom hela min tid i skolan typ har alltid många haft någonting emot mig. Blev ju mobbad vid yngre ålder, då var jag liten och gick igenom mycket. Sen har jag gått igenom mycket i min barndom, ingen jag kommer ta upp och ingenting ni behöver fråga om då jag inte kommer svara på någon kommentar.

 

Men ibland så känns det liksom som om hela världen hatar en, man kanske har bråkat med någon så har den personen alla på sin sida. Då vill man ju liksom bara försvinna ett tag. Men det gäller bara att vara stark. Jag har bråkat med många jag lovar. I femman, fyran, sexan, sjuan osv osv. När man e liten e det ju svårt att vara stark, men nu när man e lite äldre då gäller det att hålla in. Jag har aldrig gråtit över någon som har gjort mig illa, jag har bara tänkt: Jag e förfan Celina Sundström, ingen ska någonsin få se mig gråta, ingen e värd mina tårar, jag e stark. Och det har räckt än så länge. Och man måste ju inte vara vän med alla liksom. Det e ju omöjligt. Man har ju liksom alltid någon som man inte gillar och inte e vän med, ellerhur?

 

Om du någon gång känner att du hatar ditt liv, sök hjälp. Prata med dina föräldrar. Jag e en sån som löser allt själv, men skulle det behövas så skulle jag självklart gått till mina föräldrar. Dom finns ju där för att hjälpa en att växa upp liksom, vad skulle dom annars göra? Sen är det ju andra som har svårt osv. Men även fast det är jobbigt, ta hjälp. Man får tänka framåt istället för bakåt, man får tänka positivt istället för negativt. Försök alltid att vara dig själv och inte vara omtyckt av alla. Gå till dina närmaste vänner, dina äkta vänner när det är något. Gå till dina föräldrar eller någon annan som kan hjäpa dig om du mår så pass dåligt.